evelinavictoria

Jag åker hem

Det som skulle bli 10 månader, blev istället en vecka. Jag åker hem. Paris är jättebra och är fortfarande min favoritstad och kommer alltid att vara. Men jag känner mig inte redo, inte än. Tror jag behövde åka hit för att inse det. Jag vet att vissa kan anse det som slöseri med tid och pengar, men jag känner att mina känslor är viktigare än det just nu. Jag vill må bra och vara lycklig. Jag vet att det skulle bli hur bra som helst här, verkligen. Klassen är jättetrevlig, skolan är bra osv, men det är inget för mig. Inte just nu. Ska jag ta för mig något vill jag göra det helhjärtat och vilja det fullt ut, men så gäller inte fallet just nu. Min magkänsla vill bege mig hemåt, och så blir det. Och det känns mer än bra. Valet grundar sig inte i hemlängtan, för jag vet att jag skulle klara av att vara här utan familj och vänner. Mitt val grundar sig helt enklet i att det hätr inte känns rätt, jag vill inte det här. Jag ser det inte som ett nederlag utan snarae som en vinst.  Jag tog chansen att åka hit, men bevisade för mig själv att det är okej att ge vika ibland. Trots att det bara har gått en vecka här, så har jag lärt mig mycket, både om mig själv, om den franska kulturen, språket och hur man klarar sig själv i en storstad. Och framför allt har det här valet att åka hem fått mig att känna mig starkare och modigare, på något konstigt sätt. Det blir bra. Jättebra. Och nu önskar jag er som är kvar är jättebra år här i älskade Paris, ta vara på tiden och ha kul. Puss och hejdå♥

Reload

Snart är det dags för skola. Är mer än taggad. Har känt mig lite nere under morgonen och en liten släng av hemlängtn stod på schemat. Men jag vet att det är för att jag nu flyter runt utan någon grund. Jag är lite fast mellan två världar,- livet i uppsala och det liv som ska börja nu. Men snart kommer plugget igång, jag kommer at lära känna klassen, vi kommer att skratta och ha kul och jag kommer att kuna uttrycka mig på svenska. Det är så himla svårt det här, att bo i en annan familj. Jag visste inte riktigt vad jag hade föreställt mig. Jag hade nog inte tänkt så mycket alls på det. Men familjen är verkligen himla gullig, dem har humor, dem skojjar med varandra, dem är inbjudande och sociala(även om jag inte kan bidra med så mycket av den delen än) och så. Det är klart att det känns jobbigt ibland. Jag är 17 år i en storstad utomlands med ett nytt språk, där jag på sätt och vis är lämnad åt mig själv. Men snart kommer band att knytas både till familjn, vänner och Paris och då kommer saker att kännas mer normala och mindre, kaos. Aja, snart ska jag möta upp Roshanna på busshållplatsen för at tillsammans villa bort oss påväg till skolan haha.. Men innan det. KLÄDPANIK!!

So french, so fierce

Ny dag, nya tag. Så känns det lite. Är väldigt taggad på skola nu, har längat efter rutinerna. Igår kväll efter middagen kollade vi på en film(de dubbar allt till franska här) och jag förstod en del iallafall. Väldigt förvånande! Dagen har börjat bra, med frukost med en av värdbröderna där jag lyckades få till ett par frågor iallafall. Ska snart iväg och handla med värdmamman så att jag kan visa vad jag gillar och inte gillar. Väldigt gulligt intiativ av dem tycker jag! Ska nu försöka hitta något att ha på mig bara.. Det ska bli över 20 grader och sol idag, men på skolan är det inte tillåtet med shorts. Blir nog uppdatering ikväll efter skolan. Eller det blir mycket uppdatering över huvud taget just nu. Allt är så nytt och det gå upp och ner, så bloggen blir mitt ställe att skriva av mig på.

Hej så länge!

Dimanche

Bonjour, bonjour! Idag känns saker bra. Efter att pappa varit här på kaffe och sedanfått skjuts till tågstationen och sagt ''vi ses'', blev det en joggingtur med mina värdföräldrar. Det var väldigt mysigt och ett bra ätt att umgås på. Att hänga med i deras rutiner liksom. Det var dessutom ett bra sätt att se hur omgivningarna ser ut och jag blev så fascinerad av att man ser eiffeltornet och ut över hela Paris om man går upp på en liten kulle som ligger ca 5 min från mitt hus. Efter det blev det söndagslunch i trädgården, med ost efter det såklart. Åkte efter det iväg med buss och metro tillsammans med minvärdpappa för att se hur jag ska ta mig till skolan. Och nu är jag lite trött. Vet dock inte riktigt vad jag ska göra. Skulle egentligen vilja lägga mig och läsa eller kolla på en serie, men samtidigt vet jag inte hur mycket dem förväntar sig att jag ska umgås med dem.. Barnen i familjen är med sina kompisar och om jag bara hänger runt fötterna på familjen tröttnar dem nog på mig snart, haha. Är lite hungrig också och middagen är nog inte klar på 2-3 timmar, så jag ska försöka läsa lite i en fransk bok som min värdpappa hjälpte mig att hitta nyss.

Området där min skola ligger

Lite bilder

Kommer bli mycket bloggande nu de första dagarna. Dels eftersom att det är så mycket nytt och dels eftersom att det finns massa dötid. Har iallafall precis ätit frukost med min värdmamma. Vi har gått igenom lite tvätt, lite scheman osv. Och ätit baguette såklart. Om en halvtimme kommer pappa föbi och ska dricka kaffe med min värdfamilj och mig, och sedan blir det ''vi ses'' på två månader. Kommer att kännas väldigt konstigt. Nu vill jag bara att skolan ska komma igång, så att man får in rutiner, lär känna de andra eleverna- både svenska och franska-, och ja, att livet ska börja helt enkelt. Tänkte visa lite bilder på ''mitt hus'' också:

Godmorgon

Godmorgon!! Första morgonen här med familjen nu då. Vet dock inte riktigt vad jag ska göra och jag vågar inte gå ner till köket haha. Var dr nyss men ingen var där..? Tror dem har gått och spelat tennis. Stabilt.. Nej nu öppnades ytterdörren! Ska gå ner och kolla om det finns någon le petit dejeuner.

Bonjour, Paris

Så var resan igån på riktigt. Sitter nu i mitt nya rum, i mitt nya hus, med min ''nya'' familj i min nya stad. Området jag bor i är så himla mysigt med fina hus, gamla små gator och åh så himla fint. Min värdfamilj är så himla gullig, hade verkigen inte kunnar önska mig något bättre. Mamman är riktigt stabil och självständig och bara allmänt..bra. Pappan är lite blyg, men väldigt trevlig. Baptiste, den äldsta sonen som är 97 är jättetrevlig men lite blyg. Roman som är 14 år är väldigt framåt och gullig, och den yngsta dottern Chloe är supersöt och social. Känner mig väldigt välkommen, och det här ska nog bli bra. Huset är dessutom så himla fint, med trädgård, pingisbord, innergård osv. Och runt huset är det en stor grind, så det känns väldigt lyxigt på något sätt. Och säkert, haha.

I så tillbaka till i Torsdags. Där vinkade jag av och kramade och sa ''vi ses'' till mamma och syster. Hade lovat mig själv att inte gråta mer, men när jag såg tårarna i julias ögon kunde jag inte hjälpa det. Tårarna bara rann. Men sean tog taggnigen över. Grät en skvätt i taxin påväg till hotelet sen, men det var det. I fredags turistade jag och pappa i Paris och hade det hur trevligt som helst. Vi åt sedan middag här i rueil Malmaison där jag bor, och det var supermysigt. Idag har vi vandrat omkring här i Rueil igen, för att sedan vid 16 börja röra oss in mot svenska skolan och svenska kyrkan. Där träffades många föräldrar från sverige och framför allt alla elever. Alla verkade jättetrevliga, lika så lärarna. Åhh känner mig så allmänt taggad bara!! Kan inte vänta tills rutinerna kommer in. Imorgon komme pappa hit på mogonkaffe innan han beger sig hem till Sverige. Ska försöka att inte gråta. Känn som att det får vara slut på tårarna nu för ett tag. Nu börjar äventyret och det kommer att bli så jäävla bra. PUUUUUSSSSSSSSSSSSS♥

Nu jävlar

Idag gäller det. Idag beger jag mig till Paris. Känns ganska sjukt. Men jag vaknade med ett leende på läpparna imorse, och jag känner att jag nog är så redo som det går att vara. Och konstigt nog känner jag mig inte ett dugg nervös.

Raderna ovan skrevs imorse. Nu känner jag samma känslor, med skillnaden att jag börjar bli sjukt nervös. Väskorna är nästan packade och mitt rum ser ut som om att det blivt rånat. Det känns så himla tomt. Men det känns samtidigt bra. Jag tror att jag är redo. Nu kommer Moa snart och då bockas ett av de sista ''vi ses'' av. Planet lyfter kl 18.10 ikväll, och innan det blir det nog inte så mycket uppdatering. De kommande dagarna kommer att spenderas som turist i Paris tillsammans med Papi och på lördag ska jag träffa min värdfamilj. Känner mig väldigt nervös inför konversationerna.. Men det blir nog bra! Men pågrund av allt som kommer hända de kommande dagarna blir nog uppdateringen lidande, men jag lovar konstant uppdatering efter det. Puss

Snart så

Nu är det snart dags. Det som för nästan precis ett år sedan kändes som en dröm långt borta är nu snart verklighet. Imorgon lyfter planet som ska ta mig till Paris, och på Måndag kommer jag att inviga mitt nya vardagsliv i Paris. Och nu känns det faktiskt bra. Jag är taggad och jag har en väldigt bra känsla. Har de senaste dagarna känt mig lite nere och allmänt.. konstig. Men idag efter skolan så fick jag det bästa ''på återseendet'' jag någonsin hade kunnat önska mig. Trots floderna av tårar, så kändes det ändå bra efteråt. Jag tror att den här stunden att krama om alla och säga ''vi ses'' har varit det som tyngt mig så mycket. Jag har varit stressad över hur det skulle bli och hur det skulle kännas. Men det blev verkligen bra. Jag har världens underbaraste vänner runt omkring mig, och att veta att dem finns kvar när jag kommer hem gör att jag ser fram emot detta år ännu mer, hur konstigt det än kan låta. Så, kännslorna är positiva och jag börjar bli riktigt pepp. PUSS

En liten tjuvstart

Ja, då ska denna blogg börjas skrivas i lite smått, för att börja få in rutinerna. Att tänka att jag om 6 dagar befinner mig i Paris gör mig så taggad, samtidigt som det får mig att må så fruktansvärt illa. Kan inte bestämma mig för om jag är glad eller ledsen. Känner mig bara så, tom. Men jag antar att det är ganska normal reaktion när man ska flytta till en annan stad, i ett annat land. Men för att vara lite postiv, så ska jag säga att jag ändå ser fram emot detta år så hima mycket. Att träffa en massa nya härliga människor, bo i en helt främmande familj med ett (typ) främmande språk, nya rutiner osv. Att jag kommer längta hem är bara att förbereda sig på, för det vet jag att jag kommer att göra. Men jag hoppas att hemlängtan såsmåningom kommer att ersättas av en känsla av att jag börjar känna mig hemma i stora Paris. Jag kommer förmodligen att få intala mig själv flertalet gånger att livet i Uppsala kommer att finnas kvar när jag kommer hem. Men det ansvaret lägger jag över på alla de fina och underbar människor som gör livet så bra här hemma, haha.♥ 

Hej så länge

Upp